Stora tåghelgen i Jädraås
I helgen, 17-18 juli, är det dags för årets stora tåghelg i Jädraås.
– Vi fyller tidtabellen me
... (2010-07-15 - 09:15:22)» Läs mer
Ökat stöd till lokal utveckling
Regeringen ökar sitt årliga stöd till Riksorganisationen Hela Sverige ska leva till 15 miljoner. Pen
... (2010-07-08 - 15:56:53)» Läs mer
Triss i Mobydalen
Lördagen den 10 juli öppnar sommarens konstutställning i Mobydalen i Mo i norra Ockelbo. Utställning
... (2010-07-08 - 15:26:42)» Läs mer
Sveabörsen på Internet!
Untitled Document
NYHETER
LEDARE
DET PRATAS OM...
REPORTAGE
MAT
TRAV
KRÖNIKA
KONTAKT
OM GT
PRENUMERANT
START
KrÖnika
Konstsilkesskjortan (2010-07-08)
Våren 1954 fick jag en besvärande känsla av att jag borde höja min personliga standard. Enklast gör man detta genom en förnyelse av sitt skjortbetånd. Av någon anledning fastnade jag för en spräcklig skapelse i konstsilke. En del av förklaringen kan möjligen sökas i att jag råkar vara en smula färgblind…
En vårkväll sitter jag förväntansfullt bänkad i Stora salen på Stockholms Konserthus. En konsert med Filharmonikerna står på programmet. Salen var väl uppvärmd, och allt varmare blev den efterhand som kroppsvärmen från publiken steg uppåt och ansamlades under taket, där jag satt på den dåligt ventilerade övre balkongen. Från min plats på första bänkraden kunde jag blicka ner i salens mäktiga öppna rum med dess omgivande kolonner. Parketten var fylld till sista plats.
Så ringde klockan, och några sent anlända fann till sist sina fåtöljer. Sorlet lade sej medan orkestern stämde sina instrument. Alltmer besvärad av värmen krängde jag av mej kavajen. Inunder var jag oförfärat skrudad i min nya, mångfärgade konstsilkesskjorta. Det är nu hög tid att presentera min granne närmast till vänster. Det var en nyklippt och Aqua Vera-doftande herre med hög ansiktsfärg, uppdressad som till bankett i mycket mörk kostym och bländvit skjorta med manschettknappar. En runtgående valk av rosigt hull vilade på kragen.
En stund in i konserten började mannen påverkas ogynnsamt av värmen i kombination med Johannes Brahms. Han hade sett anmärkningsvärt dåsig ut redan i första satsen av D-dursymfonin. Kroppens konturer föreföll att långsamt lösas upp medan hans huvud sjönk i små ryck och med en kurs som talade för att det borde landa på knäna någon gång i fjärde satsen. Dirigenten Tor Mann hade hunnit ett gott stycke in i verket när min granne ohjälpligt insomnade. En serie dova strupljud trängde mödosamt ut genom näsan.
I tystnaden mellan andra och tredje satserna väckte jag min granne och viskade:
– Vi kringsittande skulle sätta ett ofantligt värde på om ni inte snarkade fullt så genomträngande…
Mannen rätade upp sej med ett ryck. Han klippte inåtvänt med ögonen medan han sökte orientera sig i tid och rum, lyckades med detta och satt sedan tyst och sammanbiten under återstoden av symfonin. Förmodligen begrundade han sin situation, människors oginhet och den romantiska musikens alltför rogivande egenskaper… Det oroade mej att han därutöver förmodligen satt och ruvade på hämnd.
Mycket riktigt! När Brahms var till ända, och så snart applåderna lagt sej, vände sig mannen till mej, mönstrade mej försmädligt och sa.
– Om ni nu ska närvara vid en sån här fin konsert borde ni då inte haft vett att klä er i en anständigare skjorta…
– Kan så vara, sa jag. För er del hade det kanske passat bättre med nattskjorta…
